Jag är din vildaste fantasi.
Jag är din dröm som du drömde förbi.
Jag är den saga du längtar efter, vill tro på
- men aldrig står bi.
Du är min eld i träden om hösten.
Du är min tysta önskan som vilar i rösten.
Du är mina toner och gatlyktor
som lyser upp natten
- men aldrig trösten.
_ _ _ _ _ _ _
Sorgen sitter i regnet. Trotsigt dinglar han med benen över himlavalvets kant. Han visslar förstrött mellan molnen och iakttar skyfallet över inlandet. Reträtt. Mot högre marker. Jag tror det regnar även i själens lugna skog. Vinden drar genom hjärtat nu och ökar stadigt i styrka. Vatten i sin renaste form strömmar från de bråddjupa blå. Själens sav. Gudars vatten. Fjärran länders skatter. Livgivande och förgörande.
Sorgen stiger ner bland träden och vadar genom den översvämmade skogen. Iakttar sitt dagsverke, plockar pärlor från botten och tvättar sitt ansikte med vemod. Och när allt kommer omkring så är hans gåva den mest värdefulla av alla: löftet om hur de uråldriga haven vi en gång lämnade alltid återvänder till våra kinder i tider av expansion. Tårars alkemi. Mjukhet och framåtrörelse. Tröst och salt.
_ _ _ _ _ _ _
Som lanternor på ett nattsvart hav fladdrar ljusen på kyrkogården. Lämningar från de som blivit kvar viskar ”jag minns dig, du fattas mig”. Likt fiskebåtar under månens bleka sken driver ljusen från sina förtöjningar i fjärran. Stjärnorna vankar av och an längs horisonten och stiltjen bereder väg för nya själar längs mångatans tomma trottoarer. Vägen bort är vägen hem. Där land siktas stiger vi av och tryggt vila vi bak de tomma strändernas hamnar. Jag sänker ankaret längre ner i dyn och somnar sorglöst in till ljudet av världshavets djupa andetag på andra sidan durken.
_ _ _ _ _ _ _
Ifrån varje gren hänger sånger.
I varje vers, där vilar du.
Och vi har mötts ack tusen gånger.
Men ser varandra först nu.
_ _ _ _ _ _ _
När dagen vänt sig om på himlavalvet och kvällen lägger sin tunga kropp bredvid min i sängen, då viskar jag tyst. Kom. Kom närmare. Böj mitt sinne med dina varma händer och lägg det att vila mot ditt trygga bröst. Häll ut mitt varande i din famn och håll mig som att du väntat på att få vyssa mig tyst. Utan ett ord. Endast här. Endast nu. Vännen, var mig nära. Utan löften och utan ord. Min hud är så trött, jag ber dig, låt oss värna om lugnet vi skapar här.
Vintergatan voltar ovanför våra hjässor, så kom, låt oss falla handlöst in i sömnen sida vid sida. Vi är blott viktlösa kroppar med en längtan att få andas ut. Här, mitt i en rymd av stjärnor och en oändlighet mellan vår hud, sluter sig tystnaden så nära inpå. Åh natt, som en åskådare på första parkett kan jag höra dina trötta andetag i mörkret. Jag blundar och hänger mig sakta till stillheten när du sänker din drömmande kropp över min. Drabbad av att finnas till, här vid nattens kant, blir du mitt enda vittne. Ja, kom och bevittna existensen i en öppen famn som bara vill hållas och bli hållen. Tyst till morgonen.
_ _ _ _ _ _ _
Tegel och kalla grenars knoppar trängs längst de mörka gatorna. Bakom cykelskjulet erkänner sig mörkret besegrat av vårens ljuva envishet. Vintern lossar sitt stumma grepp från nattens strupe och en hel stad drar efter andan bakom fördragna gardiner. Intuitivt vet alla. Inatt vandrar våren in i staden och en seger förkunnas tyst i ljuset från fullmånen.
Långa skuggor över fasader och torg skvallrar om rörelse mellan lagren. Världar i förändring. Händer i arbete. Öron som ser och ögon som lyssnar. Ekot av ett helt liv som inte hänt ännu flyter förväntansfullt ut över kudden och det stukade ljudet från kloakerna under badrumsgolven vaggar nattugglorna till söms. Distortion. Ord som faller från läpparna hos dem som vandrar in i staden med våren. Ett tungomål vi inte förstår men som vi blir varse om tids nog.
_ _ _ _ _ _ _