Poesi

Me, wanting myself.

Won’t leave me starving of you.

I eat the world now.

 

_____________

Ifrån varje gren hänger sånger.

I varje vers, där vilar du.

Och vi har mötts ack tusen gånger.

Men ser varandra först nu.

_____________

Jag är din vildaste fantasi.

Jag är din dröm som du drömde förbi.

Jag är den saga du längtar efter,

vill tro på

- men aldrig står bi.

 

Du är min eld i träden om hösten.

Du är min tysta önskan som vilar i rösten.

Du är mina toner och gatlyktor

som lyser upp natten

- men aldrig trösten.

_____________

Du, rör vid mig fort.

Innan det vi vet blir hårt.

Vi är lera än.

_____________

När dagen vänt sig om på himlavalvet och kvällen lägger sin tunga kropp bredvid min i sängen, då viskar jag tyst. Kom. Kom närmare. Böj mitt sinne med dina varma händer och lägg det att vila mot ditt trygga bröst. Häll ut mitt varande i din famn och håll mig som att du väntat på att få vyssa mig tyst. Utan ett ord. Endast här. Endast nu. Vännen, var mig nära. Utan löften och utan ord. Min hud är så trött, jag ber dig, låt oss värna om lugnet vi skapar här. Vintergatan voltar ovanför våra hjässor, så kom, låt oss falla handlöst in i sömnen sida vid sida. Vi är blott viktlösa kroppar med en längtan att få andas ut. Här, mitt i en rymd av stjärnor och en oändlighet mellan vår hud, sluter sig tystnaden så nära inpå. Åh natt, som en åskådare på första parkett kan jag höra dina trötta andetag i mörkret. Jag blundar och hänger mig sakta till stillheten när du sänker din drömmande kropp över min. Drabbad av att finnas till, här vid nattens kant, blir du mitt enda vittne. Ja, kom och bevittna existensen i en öppen famn som bara vill hållas och bli hållen. Tyst till morgonen.

_____________

Watch as the sun rise.
How dark corners of your soul.
Bask in the sunlight.

_____________

Devour me, please.
Not with starving hands, I beg.
But with hungry eyes.

_____________

Your tongue down my spine.
Lick the earthquake through my bones.
Oh, you ruin me.

_____________

Sorgen sitter i regnet. Trotsigt dinglar han med benen över himlavalvets kant. Han visslar förstrött mellan molnen och iakttar skyfallet över inlandet. Reträtt. Mot högre marker. Jag tror det regnar även i själens lugna skog. Vinden drar genom hjärtat nu och ökar stadigt i styrka. Vatten i sin renaste form strömmar från de bråddjupa blå. Själens sav. Gudars vatten. Fjärran länders skatter. Livgivande och förgörande.

 

Sorgen stiger ner bland träden och vadar genom den översvämmade skogen. Iakttar sitt dagsverke, plockar pärlor från botten och tvättar sitt ansikte med vemod. Och när allt kommer omkring så är hans gåva den mest värdefulla av alla: löftet om hur de uråldriga haven vi en gång lämnade alltid återvänder till våra kinder i tider av expansion. Tårars alkemi. Mjukhet och framåtrörelse. Tröst och salt.